Verkligheten är verkligen ingen film. Hur dåligt jag än mår, och hur dåligt jag än säger och skriver att jag mår, så kommer ingen dyka upp med en axel att gråta på. Ingen kommer komma hit och erbjuda hjälp, vill jag ha den måste jag släpa mig dit och be om att få låna en famn. Som om jag ens har någon jävla kraft och ork till att röra på mig. Varför måste filmer ge en en massa orealistiska förväntningar? Det är inte okej.