Idag har det gått exakt två år sen vi gjorde slut. Eller, sen jag gjorde slut. Minns du när jag sa att vad som än hände, så fick vi inte bli som Albin och Julia? Yeah. Sorry. Men tänk att det blev okej ändå. Tänk att det faktiskt slutade göra ont. Det finns alltså hopp. Man klarar av mer än vad man tror, jag vet. Allting tar slut eventually. Även det som gör ont. Så jag får hålla fast vid my last shred of hope.