Igår satt jag och grät ihop med Marina för att hon var ledsen, och idag grät jag med Ann i bilen för att hennes bror fått cancer. Livet är så förjävligt. Det är inte bara jag som mår dåligt. Alla verkar ha det så tufft och jobbigt. En klen tröst är väl att vi har varandra i alla fall. Fan, jag kommer sakna kvällsskiftet.