Ligger på golvet och stirrar upp i taket. Ligger jag i min egen säng imorgon?

Ångest, oro, rädsla. Jag tror inte det finns någonting i världen jag vill mindre än att träffa honom igen. Men jag har Magnus. Han kanske inte älskar mig, men han tycker väldigt mycket om mig, och han bryr sig om mig. Han ställer upp för mig. Och han kommer vara där imorgon. Får jag en panikattack, och börjar jag gråta, så är det okej att det är framför honom. Han dömer inte. Han har funnits där hela tiden. Han. Jocke också. De har funnits där. Han vet att jag varit ledsen, och han vet att jag mår dåligt. Det är okej om jag gråter imorgon. Det är okej, för att jag vet att även om pappa inte hade brytt sig om jag ens hade dött där inne, så hade Magnus brytt sig. Det är okej att min pappa inte vill vara min pappa, för jag har ändå någon som varit snällare mot mig, än vad han har varit. Han är inte min pappa, men han har ställt upp som en. Det är okej om jag blir ledsen imorgon. Han kommer inte slå mig. Han kanske inte ens tilltalar mig. Men jag vet inte vad som är mest hemskt. Att han behandlar mig som luft, eller att han kallar mig för hemska saker. Jag vill bara slippa må dåligt imorgon. Jag vill bara slippa en kväll där det känns som om jag kvävs för att jag gråter för häftigt. Jag vill inte dit alls. 

Ibland önskar jag att någon satt ihop med mig. Jag önskar våra händer satt ihop med fingrarna sammanflätade. Så jag alltid hade någon när jag bröt ihop. Så en axel att luta sig mot alltid fanns närvarande. 

Det känns som om det aldrig bara är en sak som gör ont. När det gör ont, så är det på flera ställen. Mitt huvud, min arm, mitt hjärta, min själ. Antingen gör ingenting ont, eller så gör allting ont. Det kommer alltid allting på en gång. Jag undrar om det är någon slags försvarsmekanism. Om allting gör ont, så gör allting lika ont. Det är jämt fördelat. Om en sak gör ont så är det som om den bultar stenhårt och bara strålar smärta. Kan inte tänka på något annat. När allt gör ont kan jag inte bara koncentrera mig på en sak. Allting ekar och det enda sättet jag kan överleva det är att stänga av helt. Blunda. Så kanske är det bra. Det gör mig också extratacksam, de dagar jag inte har ont.

Det gör mig ledsen att jag är så instabil. Att jag inte ens kan lita på mig själv. Mina tankar och mina känslor. Vet inte vad jag känner. Vet bara vad jag känner i nuet. Vet inte hur jag känner imorgon. Jag kan inte styra mina känslor, jag kan bara hantera dem. Och vet jag inte vad jag känner imorgon, så får jag göra det bästa av det jag vet idag. 

Idag är jag ledsen. Idag har jag ont. Idag känner jag mig ensam. Idag saknar jag att ha någon. Idag behöver jag trygghet. 

Jag är ledsen, och det kan jag inte göra någonting åt. Idag har jag ont, men det kommer gå över. Idag är jag ensam, men imorgon har jag sällskap. Idag saknar jag någon som jag ändå inte vill prata med. Idag behöver jag trygghet, och den tryggheten finns i viss mån. Bara för att jag inte känner den, så betyder det inte automatiskt att den inte finns där. 

Vad kan jag göra för att inte gå under ikväll? Vilka kan jag prata med? Vilka människor finns där, fastän de ändå är långt borta? Vilka ligger nära i hjärtat, men som jag ändå håller ett avstånd till? Det är där lösningen ligger. Ett sätt att hantera min ångest. Öppna upp mig för någon som inte gör mig sårbar.