Nu är du grus i mitt maskineri; jag hör dig alltid i periferin

"Hellre ledsen med dig, än glad utan dig."
"För jag är hellre olycklig med dig, än olycklig ensam."

Länge var det så. Hellre må dåligt med någon, än att vara ensam. Även om jag mådde dåligt, så hade jag ändå någon. Någon som jag typ kunde kalla min. Vilket annat alternativ var ändå bättre än att vara ensam och oälskad. Jag hade så fel. Båda gånger. Stannar man i en sådan situation bryts man ner för varje dag som går. Ingenting kan växa i misären. Slår man sig loss så har man åtminstone en chans till att repa sig. Det är skillnad på att känna sig ensam i ett förhållande, och att vara ensam själv. Är man ensam själv så förvandlas ensamheten till självständighet. Jag kan inte vara beroende av någon som inte alltid levererar. Jag vill inte förvänta mig guld och gröna skogar, för att sedan kanske få en öken. Jag vill veta vad jag har att förvänta mig. Jag vill veta att jag kommer komma till en öken, så jag åtminstone kan förbereda mig. Jag kan inte fortsätta famla i blindo. Jag kommer ramla och slå mig när som helst, jag vet det. Jag kommer gå under. Jag kan inte fortsätta riskera mitt psyke. Jag måste bryta mina jävla mönstren. Kan inte fortsätta göra samma jävla misstag.