Well that was unexpected. Första gången jag gråter inför någon sen jag var på intensivavdelningen med mamma, och det råkar bli min stackars psykoterapeut. Stackars, stackars Wille. God, that was unpleasant. But it's true, isn't it? Jag kan inte förändra någon annan. Jag kan endast förändra mina egna känslor gentemot någon annan. Jag kan inte få pappa att älska mig. Jag kan bara försöka hantera mina egna känslor angående det. Acceptera att det är så det är, det finns inget jag kan göra för att han ska ändra sig och älska mig. Jag kan bara försöka vara okej med det. Det fanns inte något jag kunde göra för att förändra dig. Förbättra dig. Det ansvaret låg inte på mig. Jag hade inte kunnat vara snällare och bättre för att du skulle älska mig tillräckligt för att ändra på dig och dina vanor. Det enda jag kan påverka är mina känslor. Det enda jag kan göra är att acceptera att det är så det ligger till. Move forward from that.

Observera för att kunna hantera, som han sa. Vad ni gör, vad ni inte gör, vad ni säger, vad ni inte säger. Inte värdera, och inte önska eller hoppas, bara observera, och sammanställa fakta utefter det.