And sometimes death seems better than the migraine in my head

Nytt all time low varje vecka. Och veckan har bara börjat. Känns som om jag bara kan känna ilska eller sorg just nu. Har jag inte näven hårt knuten, så bränner tårarna. Det finns inget mellanläge. Det finns ingen annan känsla. Jag är så arg. Så jävla, jävla arg. Och jag är så ledsen. Så himla, himla ledsen. Jag skäms inte längre. Jag skäms inte över att stå på jobbet och gråta öppet. Och jag skäms inte, när jag stormar iväg från min chef tvärförbannad, efter att ha skällt ut honom. Jag känner ingenting annat än ilska och sorg.

Det finns ingenting kvar. Det finns ingenting som livet kan erbjuda mig som jag vill ha. Jag har mått dåligt förr, men då kände jag fortfarande hopp. Nu känner jag ingenting. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte ha kärlek. Jag vill inte ha pengar. Det finns ingenting jag vill ha. Jag vill att min sömn ska vara för evigt. Jag vill inte vakna upp till en ny dag där allting känns förjävligt och jag mår skit. Jag vill inte ens leva för min bror. Jag älskar honom, men inte mer än vad jag mår dåligt.

Det är nog ensamheten som är värst. Hur jag dag ut och dag in vaknar upp i sällskap av min ångest. Den är min enda konstant. Den enda som finns där för mig. Den enda som jag vet att jag kan räkna med. Jag vet inte om jag nånsin har känt mig så jävla ensam. Så förbannat jävla lämnad. Det är ingen som är här. Inte en enda människa. Alla är små ikoner på internet, ständigt där, men aldrig i verkligheten. De är alltid tillgängliga, men aldrig på riktigt. Ingen är på riktigt. Mina relationer är inte verkliga. Alla vänskaper är någonting jag fått för mig. Kanske är det till och med min uppfattning om vad vänskap är, som är på låtsas. Kanske är det den som är overklig. Surrealistisk. Det blir lite mer outhärdligt för varje vecka.

Jag trodde det skulle bli bättre nu. Nu när vintern och mörkret är borta. Men jag stänger bara in mig i mitt rum, drar ner persiennerna, och låter ångesten froda. Och jag vet att de vet. Jag vet att ni vet. Jag vet att de ser, och jag vet att ni ser. Och jag vet också att det är jag som valt detta. Jag vet också att det är jag som har förmågan att ta mig ur denna avgrund. Men jag har inte orket. Jag har inte motivationen. Och ärligt talat har jag inte viljan heller. Jag vill inte bli bättre. Jag vill inte må bra. För jag vet att det innebär att jag då riskerar att ramla ner igen. Jag vill inte bli förd bakom ljuset. Jag vill inte bli intalad att allting är bra, och att jag är så jävla lycklig, för att sen plötsligt vilja dö igen. Jag fortsätter hellre må dåligt tills jag inte står ut längre. Då vet jag vad jag har att vänta mig i alla fall.

Det finns ingenting som håller mig tillbaks. Det finns ingen mening. Det finns ingenting som skänker glädje. Det enda som finns är tusen anledningar till att jag mår dåligt.