But in the end you can't depend on nobody but you

Är allt jag gör och säger ett jävla rop på hjälp eller? Väntar jag på att någon ska komma insvepandes i mitt liv, och rädda mig från min olycka? Plocka upp mig, hålla om mig, pussa mig på pannan, och berätta vad jag behöver göra för att allt ska bli bra igen? Ja. Ja, det gör jag.

Jag vill vara självständig, jag vill vara stark, jag vill vara tuff, och jag vill klara mig själv. Alla vet det. Det är det enda jag någonsin sagt. Så när benen ger vika och jag är ensam så får jag skylla mig själv. Jag är ensam, för att det var det jag valde. Det är inte rättvist av mig att vara ledsen och besviken på människorna i min närhet, när det är jag som sagt till dem att inte hjälpa mig. Jag kan inte förvänta mig att få hjälp, när jag inte ber om den. När jag avvisat den.

Måste jag be om den nu? Måste jag gå ner på mina bara knän och kräla? Jag önskar jag inte hade den möjligheten. Jag önskar någon stormade in i mitt liv och tvingade mig ta emot hjälpen istället. Då hade jag kunnat låtsas som om jag inte ville ha den. Inte behövde den. Lite too late for that, nu va? Yeah, I figured.

Det är mina val som har lett mig hit. Det är jag som får stå mitt kast. Det är för sent.

Jag önskar jag var svag. Jag önskar det inte var som Wille sa. Jag önskar jag var alldeles för psykiskt instabil och alldeles för sjuk för att vara medveten om något. Jag önskar jag hade en god man som kunde fatta alla beslut åt mig. Jag önskar jag var ett lobotomerat tomt jävla skal som inte var kapabel till någonting alls. Som bara kunde följa order.

Jag önskar jag kunde få sluta fucking känna. Jag önskar att inget av det som förstört mig så jävla mycket, någonsin hände. Jag önskar jag kunde sluta vara så jävla ledsen hela jävla tiden. Jag önskar jag kunde sluta må dåligt. Jag önskar det bara kunde ta slut någon jävla gång. Vare sig det sker genom att det slutar göra ont, eller genom att jag inte längre andas. Bara det upphör.

Tankar på döden har förekommit. Jag tänker att Henry behöver mamma mer än vad han behöver mig. Och om jag skulle dö, så skulle mamma aldrig göra om det. Hon skulle aldrig någonsin lämna honom. Det är bättre att jag dör, än att hon gör det. För honom. Han klarar sig. Mamma hade nästan förtjänat det. Fått känna på hur det känns. Jag har inte mycket kvar. Jag har inget jag vill eller behöver hålla fast vid. Allt är så meningslöst.

Vad är det för mening med att leva om jag ändå kommer vara ensam? Om jag aldrig blir lycklig? Jag tänker inte spendera livet med någon som får mig att må dåligt. Jag tänker inte riskera att mina barn får en pappa som jag hade. Finns det ens en minimal risk, så tar jag inte den. Vad är det för mening med att leva, om jag inte kommer få barn? Om jag inte kan få älska? Om jag inte ens kan älska? Clearly, I fucking can't.

Vad är relationer för mig, mer än ett slags tidsfördriv? Människor kommer och går. In och ut. Ingen är konstant. Ingen är viktig. Alla relationer bara dör ut. Jag vet inte hur man vårdar dem. Jag kan inte älska, in the long run. Jag är för fattig i själen. Är inte kapabel till att ge. Det är som om det är energidränerande för mig att älska. Att ju mer kärlek jag ger till någon, ju mer dör jag inombords. Är det så det är och alltid kommer att vara, eller har jag bara haft oturen som stött på personer som långsamt dödat mig? Jag vill inte ens veta. Allting är så jävla ovärt.

Det finns ingenting jag vill leva för. Ingenting känns viktigt. Jag vill inte spendera mitt liv ensam. Jag dör hellre nu, än att dra ut på olyckan. Jag är så trött. Uppgiven. Jag vill inte spendera resten av mitt liv med att känna så här.