Entertain my faith

Jag ber alltid om ursäkt i förväg. Ursäktar mitt beteende. Sätter upp varningsskyltar.

Du är helt fantastisk, och jag tycker om dig så mycket, och jag vet att du tycker om mig, men du måste veta om det i förväg att jag antagligen kommer såra dig.

Du är en av mina närmsta vänner, men du måste veta om det i förväg att det antagligen inte kommer förbli så.

Du är en av mina favoritmänniskor i denna värld och jag känner sån värme för dig, men du måste veta om det i förväg att du en dag kommer göra mig besviken och efter det kommer det aldrig någonsin bli detsamma igen.

Säger jag det för att frigöra mig själv från allt ansvar? Så jag kan skylla på att jag sa det redan från början? Eller säger jag det för att jag på riktigt vill varna dem, så de har en chans till att sticka så fort som möjligt? Är det en självuppfyllande profetia? Sätter jag sån press på dem att de till slut faktiskt fuckar upp?

Jag vet inte. Allt jag vet är att jag inte vill ha någon bunden till mig längre. Jag vill inte att någon ska stödja sig på mig, och jag vill inte stödja mig mot någon. Jag har ingen tillit kvar att ge. När de två människor som ska finnas för mig igenom allting, och skydda mig från allt ont, istället är de som åsamkat mig mest skada, då vet jag inte vad som är upp, och vad som är ner. Om den ultimata sanningen inte är sann, vad kan jag då tro på?

Hela min värld är splittrad, och jag känner mig ensammast i universum. Ingenting är sant. Ingenting är äkta. Ingenting har någon mening. Min existens är meningslös. Jag tillför världen ingenting. Ingenting gör mig unik. Jag är bara en i mängden. Världen hade inte stannat bara för att mitt hjärta gör det. Att inte leva, och att slippa må dåligt, låter som en lättnad. Det finns ingenting här för mig att hämta. Ingenting mer jag kan få ut utav livet. Inga barn. Ingen lycklig familj. Utan det saknar mitt liv mening. Och om mitt liv saknar mening, vad lever jag då för? Det finns ingenting som gör mig lycklig. Inte på riktigt. Och om ingenting gör mig lycklig, hur ska jag då orka leva, när ingenting motiverar mig?

Det är kanske att ta i att säga att jag vill dö. Men jag känner mig redo. Jag känner mig färdig med att leva. Jag känner att jag sett tillräckligt utav världen för att veta att jag inte vill stanna här. Det finns inget mer att hämta.