No, I've never been so wrong

Once upon a time I used to dream I'd be your wife 
I could hear the bells were ringing, I was dressed in white


Den där förbannade naiviteten. Hur jag helt plötsligt överger all common sense, och glömmer att hålla uppe mina murar så fort jag blir kär. Det är som om allt annat genast hamnar i bakgrunden. Bleknar i jämförelse. Du var perfekt. Jag såg inga fel. Allt som du gjorde fel, och allt som gjorde mig ledsen, rationaliserades bort. Jag kanske bara var överkänslig? Du var ju bara ärlig, kunde jag verkligen klandra dig för det? Det vet jag väl ändå själv, att jag inte direkt är den finaste som finns. Varför upprörde sanningen mig? Ville jag verkligen hellre få höra lögner istället? Du har alltid stått för att du är objektiv, logisk, rationell, och ärlig. Så det som du säger kan inte vara något annat än sanning. Det är jag som är känslosam, tar för illa upp, läser in för mycket. So what om jag inte är lika fin som någon annan? Det behöver inte betyda motsatsen.

Du var störst, bäst, och vackrast. Du var min ultimata sanning. Jag såg upp till dig. Jag litade på att du visste bättre. Kunde mer. Hade rätt. Att hur mycket jag än tvivlade på mig själv, så behövde jag aldrig tvivla på dig. Kanske var det det som var mitt downfall. Jag avgudade dig lite för mycket. Älskade dig lite för mycket. Du var alltid ouppnåelig för mig. När du kysste mig stannade hjärtat, och jag kunde inte förstå att någon som jag varit kär i i flera år, valde att kyssa mig. Men när du föll ner från himlen och landade framför mina fötter, var du bara mänsklig. Full utav brister, och långt ifrån den fulländade varelse jag trodde att du var.

Ansvarsfördelningen fungerar both ways. Jag vet det nu. Det var aldrig ditt ansvar att se till att jag inte blev sårad. Ansvaret låg hos mig. Det var mitt ansvar att hantera mina känslor. Att ta itu med dem. Du ansvarade för att inte säga sårande ord, och jag ansvarade för att inte bli sårad av dina ord. Bryter vi ner dina ord, så blir de till stoft. Trodde jag verkligen att jag var lika fin som henne? Nä, det gjorde jag ju inte. Men jag tyckte inte du var lika fin som honom heller. Men det betydde inte att du inte var bra nog för mig. It worked both ways.

Det funkar inte för mig. Jag är för reckless med mina känslor, och jag kan inte riskera att ramla i fallgroparna gång på gång. Jag vill inte drömma om en framtid som senare krossas. Jag vill inte fantisera om ett hus, med små barnfötter som springer omkring i trapporna tillsammans med hundtassarna. Jag vill inte drömma om ett löfte att alltid älska varandra i nöd och lust. Jag vill inte se dig framför mig, med kammat hår, finskor, och kostym. Jag vill inte planera i förväg vad för blommor jag ska ha i min bukett. Jag vill inte se dig hålla i vårt barn för första gången. Hur barnets små små fingrar greppar tag om dina grova fingrar. Jag vill inte måla upp en framtid som inte existerar. Som aldrig kommer existera. Och jag vill inte se det som har existerat, passera i revy. Jag vill inte känna din värme, erinra din doft, och höra dina andetag. Du existerar inte längre. Du är inget mer än ett gammalt minne.

Du kommer vara lika död som han är. Jag kommer inte komma ihåg dig. Jag kommer inte minnas den exakta nyansen av blå i dina ögon, och jag kommer inte reagera på något enstaka ord eller uttryck någon säger, för att du brukade säga samma sak. Jag kommer inte minnas hur du smakar, veta hur du känns. Du bleknar, och till sist är du bara en vit fläck. En fläck som jag skrubbat och skrubbat med blekningsmedel. Och även om det förstör mitt vackra mönster med en stor vit fläck på, så är det bättre än den smuts som var där innan.

Ingen ska någonsin få den makten att få mig att må dåligt igen. Jag tänker inte lämna mina känslor i någon annans händer. Människor är oberäkneliga. Är det något som är säkert, så är det att de alltid gör mig besviken i slutändan. Så nära ska ingen få komma igen.