Så många tankar och känslor just nu. Så mycket att smälta. Livet har börjat ordna upp sig. Jag mår till och med bra. Väldigt bra. Det går bra med mamma, med jobbet, och med vännerna. Det går bra med mina egna mål och planer. Allting flyter på. Jag har gått och fått fjärilar i magen. Sen om det blir något av det eller inte, det vet man aldrig. Troligtvis inte, för livet ser ut så.
Vill inte ha massa förhoppningar igen. Men jag hade tyckt om det. Det hade varit fint och mysigt, och jag tror det hade kunnat kännas bra. Men det är inte det viktigaste just nu. Just nu behöver jag fokusera på mig själv först och främst. Finna stabilitet innan jag kan tillåta någon annan att vända upp och ner på allt igen. Jag är den viktigaste personen i mitt liv just nu.
Men god damn it, vad jag längtar efter att få pussa honom. Jag vill bara få prata med honom. Lära känna honom. Se in i hans ögon. Kramas. Sova tillsammans. Rent och oskyldigt. Långsamt och trevande. Jag behöver nån att hålla i handen, som gör mig lite modigare. Som ger mig trygghet och stabilitet. Men jag befarar att det inte är han. Jag befarar att det aldrig kommer hända något. Och kanske är det lika bra. För finns det något värre än att vara kär och reckless med sina känslor? People have died from less. Jag kan inte riskera det.
Skicka en kommentar