I only love it when you touch me, not feel me

För ett år sen var vi i Halmstad. Saker och ting var så extremt jävla kassa. Sköra. Jag var så djupt olycklig. Även om vi var omringade av människor jag tyckte om. Jag var så osäker på mig själv, på oss, och på vår framtid. Och Moa var där. Och till och med Jocke sa det, att du nästan var ohälsosamt besatt av henne. Varningsklockorna ringde. Jag undrar om jag inte egentligen visste redan då att det inte skulle ordna sig emellan oss.

Jag är ensam i år. Eller ensam och ensam, jag har min bror här, och Alfons. Men jag firar den inte ihop med dig eller några andra vänner. Och det känns helt okej. Mer än okej faktiskt. För jag tycker om mig själv. Jag älskar mig själv, till och med. Jag trivs så förbannat bra i mitt sällskap. Jag har vänner som jag verkligen tycker om. Som ställer upp. Men jag kan ändå välja att vara ensam, eftersom jag inte längre är rädd för några tankedemoner. Jag behöver inte bli distraherad. Jag behöver inte vara omringad av andra, för att glömma bort hatet för mig själv. För jag är så jävla bra. Så jävla fucking grym.

Jag är söt, fin, vacker, och helt jävla fantastisk. Jag är rolig, smart, charmig, och extremt jävla bra på att föra samtal. Jag kan vara lite socially awkward och unsmooth, men det är fan bara gulligt. Människor tycker om mig, för den jag är. Jag tycker om mig själv, för den jag är. Jag behöver inte längre hålla någon i handen, bland människor jag inte känner. Jag kan prata med människor jag inte känner, själv. Jag kan stå på mina egna två ben. Jag är inte rädd för någonting alls. Jag är ta mig fan fucking odödlig.