Det där var det bästa sexet jag någonsin haft. På alla sorters nivåer. Det var något helt annat. Det var fantastiskt. Det var så... bekvämt. Naturligt. Gud, han är ju helt fantastisk. Så himla mysig. Så snäll, så gullig, och så söt. Hade kunnat ligga och pussa på honom en hel dag. Jag trivs så bra med honom. Jag känner mig så bekväm med honom. Jag känner mig som mig själv. Och jag gillade att vi efter sexet låg tätt intill, med fingrarna sammanflätade, och mitt huvud på hans bröst, och pratade om allt möjligt.

Det är hemskt, men jag har tänkt på framtiden. Jag förstår att det inte är det vi gör, det är inte det vi är, men jag tänker på det ändå. Tänker på vilken fantastisk pappa han hade varit, och hur bra vi hade funkat ihop. Jag tror inte att han är den rätta, jag säger inte det, men jag tror verkligen att vi har potential till att hålla. Allting är så okomplicerat. Vi är så öppna om allt. Det går att prata om allting. Ingenting är jobbigt att ta upp. Och han är så snäll och fin mot mig. Kliar mig på ryggen, och masserar mitt huvud. Utan att jag ens ber om det. Pussar mig på näsan. Håller mig i handen. Det är fint.

Men det pirrar inte i magen. Jag tycker verkligen om honom, och jag hade kunnat älska honom, men det pirrar inte i magen. Hela kroppen darrar inte när han smeker mitt lår. Hjärtat slår inte snabbare. Men när vi kysser varandra så vill jag ha honom. Då vill jag känna honom så nära mig som möjligt. Men det pirrar inte.

Behövs det verkligen?

Sen gör det inte saken bättre att han tänkt att vi ska vara hos honom om ett par helger. Sova där. Laga middag, bada jacuzzi, kolla film. Det blir lite väl romantiskt. Läskigt romantiskt. Hur ska jag kunna tackla det? Gud. Måste han vara så himla bra? Kunde han inte bara vara ett jävla svin som endast var ute för att ligga? Det hade underlättat. Istället går jag runt och ifrågasätter mina känslor. Analyserar. Längtar efter att träffa honom igen.