Nu har det gått lite mer än en vecka, sen du lämnade mig. Tog dina saker och stack, utan ett ord. Lämnade dina nycklar i brevlådan.

Det gör fortfarande ont. Jag är fortfarande så jävla ledsen. Men jag har accepterat. Du vill inte vara med mig mer. Du vill verkligen inte. Du ska komma hit om två dagar, och vi ska ta en cigg, och sen ska vi säga hejdå. Jag kommer nog få säga hejdå till dig för alltid. Jag älskar dig, och därför kan jag inte vara din vän. Du måste bort ur mitt liv. Jag måste få begrava dig.

Jag drömde om oss. Jag drömde att vi gjorde slut när vi gick i högstadiet kanske. Kanske gymnasiet, men det utspelade sig i Nordin i alla fall. Vi hade gjort slut, och jag fick ögonkontakt med dig när du pratade med nån tjej. Du bar hennes böcker och tog följe med henne. Kortslutning i hjärnan. Det hade börjat nån ny snygg kille i min klass, som flörtade ganska mycket med mig. Jag började flörta tillbaka. Han rörde mycket vid mig, och jag skrattade högt när han skämtade. Du märkte detta till slut. Vid ett tillfälle satte jag mig i hans knä, och du såg plågad ut. Du gick därifrån. Men när hans händer började treva sig uppför mina lår, kortslöt det i hjärnan igen. Jag ville inte. Kunde inte. Jag sprang efter dig.

Du grät, och jag grät. Jag frågade dig vad jag hade gjort fel, som du inte redan hade gjort. Vi skulle ju inte vara tillsammans. Du hade ju bestämt det. Det slutade med att vi insåg att vi inte kunde vara tillsammans, men inte heller vänner. För en av oss skulle ut och rädda världen, och kunde inte låta något så oviktigt som en relation, hålla tillbaka den.

Jag tror jag borde lyssna på drömmen. Vi kedjar fast varandra, på ett dåligt sätt. Man ska ankra varandra, så man inte inte flyter bort och tappar greppet, men man ska inte kedja fast varandra, så man aldrig kan växa och ta sig framåt. Och det är det vi gör. Det är det vi gör.