And my pride tries to lie, but my heart's too empty without you

Undrar hur det kommer sig att Camilla och Maday klarar distansen så bra, men inte vi. Under 3 år har de kanske träffats 4-5 gånger, ändå har de ett mer än stabilt förhållande. Varför klarade vi inte av det?

Jag vet att jag sa att jag skulle sluta älta allt detta, men det är så svårt, för jag tänker på dig och på oss varje dag, och du dyker upp bland mina drömmar varje natt. Är det inte som huvudroll, så är det som statist.
Även om jag vill att du ska gå vidare, och hitta någon som är bättre än jag och vara lycklig med henne, så är en del av mig egoistisk, och vill ha dig för mig själv. Och jag får inte känna så, för jag har gjort mitt val och jag måste stå mitt kast.

Ibland undrar jag om det jag känner för dig verkligen återspeglar det jag innerst inne känner, eller om jag endast är såpass fäst vid dig för att du är så familjär. Jag gillar ju inte förändringar. Jag kanske fortfarande hoppas på en framtid med dig för att jag känner dig utan och innantill, och du känner mig utan och innantill? Jag vet inte. Det kanske är en kombination av båda.