Kunde ha satsat en miljon på oss, men som tur var var jag pank

Tänker fortfarande ofta på dig. Skriver fortfarande om dig. Lite för ofta kanske. Var drar man gränsen mellan vad som är för privat och inte? Jag har rätten att få skriva det jag känner, du har rätten att säga till mig att låta bli.

Det känns lättare att inte prata med dig. Jag vet ju att du finns där, om jag vill. Och på ett sätt vill jag ju. Men det är samma sak varje gång du skriver någonting: först glädje, sen sorg, och till sist irritation. Osäkert varför. Försvarsmekanism?
Nuförtiden tror jag att alla mina reaktioner är ett resultat av försvarsmekanismer. Kanske är det en försvarsmekanism att tro att det är en försvarsmekanism.

En sak som jag tänkt mycket på är att vi kanske inte borde ha blivit tillsammans så tidigt. Vi kände varandra inte då. Inte tillräckligt. Det gick alldeles för snabbt. Kanske hade vi inte blivit tillsammans alls om vi kände varandra på riktigt. Det är lätt att acceptera flaws när man redan blivit tillsammans, och "måste" stå ut. Kanske hade de flawsen varit appalling och förhindrat oss från att bli kära, om vi visste om dem från början.

Det finns så mycket som hade kunnat förbättrats.
Jag undrar om det verkar som om jag fortfarande är kär i dig eller något, så fäst som jag fortfarande är vid dig.
Det är inte så.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner mig sorgsen över längre. Oftast känner jag inte så mycket alls, det är väl mest fleeting thoughts. Men ibland, på de sämre dagarna, så besöker du mina tankar oftare. Jag vet inte riktigt vad jag tänker och vad jag känner.

Jag tror mest att jag är så van vid att tänka på dig, att det är svårt att bryta den vanan. Du blev till en del av mig, och den delen kan inte slitas bort bara så där. Men gradually, så försvinner den. Förstår det nu, att det inte finns någonting jag kan göra för att skynda på hela helningsprocessen. That blows.

Jag vet inte vad jag ska göra med dig. Jag vet inte vilken funktion du fyller i mitt liv. Det känns mest som om jag låter dig vara kvar för att jag inte kan släppa dig, inte för att jag vill ha dig där. Om/när jag känner att jag kan släppa dig, kommer jag göra det? Jag vet inte.

Vi levde aldrig i symbios. Vi kretsade aldrig kring varandra. Vi var så olika, men vi kompletterade inte varandra. Not in reality. Det var doomed from the start. Detta var den enda möjliga utgången. Jag vet ju det, och jag förstår det.

Som vanligt var det inget särskilt jag ville säga egentligen. Det var väl bara det.