A handful of moments I wished I could change, but I was carried away

Jag fick aldrig riktigt tillfälle att svara på det du skrev i din privata blogg. Så jag tänkte att jag skulle ta och göra det nu, när du ändå läser. Bättre att du läser det här och kan låtsas som om du inte gjort det, än att jag skriver det direkt till dig. För du gillar ju inte konfrontationer, am I right?


"Sedan så vill hon inte prata djupt med mig, hon tycker mycket mer om att prata om djupare saker med någon annan, antagligen bara för att hon inte tycker att jag är filosofisk nog för att argumentera/diskutera med henne om djupa frågor."
Men det gick ju inte. Vi tänkte inte på samma sätt. Jag tänkte alltid mer abstrakt, medan du var konkret. Och ja, det är bra att ha olika åsikter, och kunna se saker från andra perspektiv, men det är inte ett enda dugg tillfredsställande att prata med någon som inte kan tänka lika djupt och filosoferande som en själv. Det blev nästan frustrerande. Det var enklare att ventilera ut mina känslor och tankar på bloggen, än att prata om det med dig.

"Hon frågar aldrig mig om hjälp, hon frågar alltid andra, vad det än är typ. Jag överdriver just nu när jag skriver detta, jag vet, men ändå. Så fort det kommer upp något som hon vet att jag är bra på och kan hjälpa henne, så vänder hon sig alltid till någon annan av någon anledning, aldrig till mig, längre. Och hon spammar sin twitter om hur skönt det skulle vara att vara ensam osv, idk."
Jag kommer inte ihåg hur och varför det blev så, men det var något som hände som gjorde att jag inte ville be dig om hjälp. Något som gjorde att jag kände mig jobbig och ivägen. Och jag vet att sånna saker händer hela tiden, och att normala människor hade kommit över det, men det är ju något jävla fel på mig. Jag hatar att känna mig som en börda, och eftersom du en gång fick mig att känna mig som det så ville jag aldrig känna så igen. Jag tror mycket berodde på att jag ofta bad dig om hjälp med. Att du var så jävla mycket bättre än mig på praktiskt taget allting, att jag kände mig så jävla kass när jag var tvungen att be dig om hjälp bara. Och ja, jag vet att man gör sånt i förhållanden, hjälper varandra and what not, men jag kunde sällan hjälpa dig med något. Och jag tycker verkligen inte om att känna mig underlägsen och i skuld till någon.

"Om jag börjar klaga över allt hon gör, så skulle det aldrig bli som förut. Och jag kan inte tjata på henne heller om saker; då blir hon bara ännu mer deprimerad och/eller frustrerad."
Nej. Det stämde inte. Jag ville att du skulle konfrontera mig, och säga ifrån. Jag ville att du skulle call me out när jag var svinig, så att jag kunde ändra mig. Hade du bara ställt mig mot väggen så hade jag inte haft någonstans att backa, och då hade jag fått stå där och skämmas. Då hade jag lärt mig. Då hade jag blivit bättre mot dig.

"Allt jag försöker göra som ska vara ett tecken på att jag bryr mig om dig gör bara saken värre hela tiden. Jag vet att du har pms atm, jag vet att du varnade mig för att ses idag. Jag kände verkligen hur du ville undvika mig från början av dagen. Men jag förväntade mig inte this. Jag mår så jävla dåligt av att veta att jag inte kan trösta dig, att jag inte kan vara där för dig, när du är nere. Du vill inte ha min tröst, det har du förklarat massa gånger förut, men jag känner ju att jag måste lära mig någon gång. Men nej. Det går alltid åt helvete."
Jag önskade så många gånger att du kunde trösta mig, men det funkade aldrig. Du gjorde inte det på rätt sätt. Jag vet att jag är reserverad, och stöter folk ifrån mig när jag är ledsen. Då funkar det inte om du lägger din ena hand på mitt knä, och klappar mig tafatt med den andra. Du vet att jag hatade att känna mig svag, och låta folk se mig gråta. Att titta på mig när jag gråter, och fucking klappa mig på ryggen funkar inte. Kunde du inte bara kramat om mig hårt, så att jag kunde gråta in i din nacke utan att du såg vilken jävla mess jag var? Varför kunde det aldrig bli rätt mellan oss, när det kom till saker som var viktiga? Varför kunde vi aldrig passat?

"Jag undrar när hon ska börja tro på oss helt. Detta är inte sånt som jag vill höra direkt, men jag har typ vant mig vid att hon alltid tror att allt ska gå åt helvete hela tiden."
Förlåt. Förstår att det var förjävligt att höra att jag trodde att vi skulle hålla i max 3 år. Förstår att det var förjävligt att läsa hur skönt det hade varit för mig om jag var ensam. Förstår att det måste varit förjävligt att läsa min blogg där jag skrev ut om allting så fort det var dåligt. Jag planerar alltid för worst case scenarios.

"Hon gav mig access till hennes blogg. Hennes privata blogg. Varför vet jag inte. Eller jo det gör jag. Men ändå. Hon har varnat mig om att jag skulle bli helt ledsen när jag läste allt som stod där, och hon trodde att jag skulle tro att hon är kär i Robin. Jag läste igenom allt. Det var ungefär som jag hade väntat mig faktiskt. Massa fina saker om mig, en del dåliga saker (november/december) och en del om Robin. Åh. Jag vet inte vad jag ska tro om Robin. Nini säger själv att han inte får henne att må bra och så. Men hon vill fortfarande hålla kontakten med honom. Varför? Jag vet inte. Det känns som om hon är indirekt besatt av honom, att hon inte kan bryta kontakten med honom bara för att han är en del av hennes liv, samtidigt som han inte är det. Complicated. Jag gillar inte direkt att hon fortfarande håller kontakten med honom, men jag kan inte direkt stoppa det. Hon kan inte stoppa det. Känns det som."
Förstår att du inte förstod den connectionen jag hade till honom. Jag förstod det inte ens själv. Jag behövde honom i mitt liv, för han fyllde upp den delen som du inte kunde. Du gav mig närhet och kärlek, men han fanns där när jag behövde prata och tänka. Och det var ingenting mer än så. Men jag gav upp honom, för dig. Och jag tror att det var det som i slutändan förstörde oss. Jag blev så miserabel av att inte ha någon att prata med. Är det inte ironiskt? Att han var en av anledningarna till att blev dåligt mellan oss, av en helt annan anledning än förväntat?

"En annan sak som nämndes i hennes blogg om att hon tvivlade på vårt förhållande skulle hålla mer än 3 år. Det känns inte kul att läsa något sånt. Hur skulle det kunna ta slut? Jag kommer ju börja plugga till hösten, och hon menar att hon är rädd för att jag kommer hitta den "perfekta tjejen" där i göteborg när jag börjar plugga. Hon förstår inte. Jag vill inte ha någon annan än henne, och det är det jag har försökt säga, men det känns inte som om hon tar åt sig det, det känns bara som om hon går och oroar sig i onödan hela tiden. Hon säger att hon älskar mig mycket mer än vad jag älskar henne. Det tvivlar jag på."
Förlåt. Jag skulle verkligen tagit dig på orden när jag kunde. Jag skulle litat på dina ord, och trott på allt du sa. Jag skulle inte varit så jävla osäker. Förstår det nu, att du hade rätt. Att du älskade mig mer än vad jag älskade dig. För visst måste det väl ha varit så, med tanke på allt jag gjort mot dig? Min osäkerhet kom i vägen för allt, och förstörde så himla mycket. Jag hoppas verkligen du hittar den perfekta tjejen i Göteborg dock. Det gör jag, helhjärtat. Vill att du ska vara lycklig. Lyckligare än vad jag någonsin hade kunnat göra dig.

"Jag har aldrig varit så orolig som jag är nu. Det känns som hon kommer att lämna mig, även om hon säger att hon inte kommer att göra det. Hon säger att hon är rädd för att hon inte orkar i slutändan, och jag vet inte. Det kanske stämmer? Håller hon på mig att tröttna på mig? Jag har ingen aning. Rädd för det är jag iaf. Jag tänker inte ge upp iaf, hur negativ och cynisk eller whatever hon är emot mig. Det är henne jag älskar, det är henne jag tänker hålla kvar så mycket jag kan. Frågan är om hon känner samma sak. Jag hoppas på det, och jag kommer att intala mig det."
Fuck. Jag skulle aldrig ha sagt aldrig. Men det var väl så jag kände då. Som om inget kunde förändra den mängd av kärlek jag kände för dig. Men ja. Jag visste ju att det skulle bli så här. Att jag inte skulle orka. Man tappar motivationen så jävla lätt när det hela tiden går fel och dåligt. Det är så svårt att hålla glöden uppe när den andra aldrig svarar på sms. När man känner sig försummad. Jag önskar verkligen vi hade kunnat lösa våra problem. Inte för att jag önskar att vi fortfarande var tillsammans, men för att jag önskar att det hade tagit slut av en bättre anledning än att vi gav upp för att vi inte orkade. Sån jävla värdelös anledning seriöst.

"Nini. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet att hon älskar mig, men hon visar inte alltid det på ett övertygande sätt. När vi är med folk blir hon så lätt irriterad för saker som man råkar göra, och hon är typ helt osocial, och ibland även ignorerande. Denna gång var det ju dock för att jag sladdade med bilen en gång för mycket. Hon blev riktigt arg. Röt till att "hon tänker inte åka med mig till stationen när hon ska hem igen". Jag blev förskräckt, kände att jag var tvungen att ligga lågt och vara försiktig. Hon gick med bestämda steg in när vi väl kommit hem igen till "festen". Sedan började vi äta. Hon ville inte sätta sig jämte mig, inte ens vid samma bord. Var hon fortfarande irriterad på mig för det jag gjorde med bilen? Jag tror det. Men jag tänkte inte mer på det. Hon ville inte ens nästan söka ögonkontakt med mig, hur mycket jag än försökte. Så jag bestämde mig för att sätta mig vid henne och kolla om det stämde så som jag trodde, att hon ignorerade mig. Och det gjorde det. Jag satte mig på golvet vid hennes fötter när hon satt i soffan, och jag lade huvudet lite inbjudande mot armstödet nära henne. Jag vet att hon älskar att pilla i mitt hår och så, att smeka lite lätt, men nu ignorerade hon det också. Visste inte riktigt vad jag skulle göra nu, men jag bestämde mig helt enkelt för att sitta kvar. Det var likadant, hon ignorerade mig, och stoneface på allt kul jag sa, men när andra sa något så var hon fortfarande på bra humör. Kändes inte bra för mig."
Kommer ihåg denna dag så jävla väl. Jag var så himla himla himla arg på dig för att du inte lyssnade på mig. Du visste att jag var rädd för bilolyckor, och det var halt ute på vägarna, och jag sa till dig att ge fan i att hålla på att sladda for the funsies, men du lyssnade inte. Du fucking lyssnade inte. Var så jävla arg sista gången du sladdade, och vi nästan åkte in i stoppskylten. Så sjukt jävla fucking arg. Och jag vet att jag totally shut off den kvällen. Ignorerade dig helt. En gång av många andra. Det blir så. Jag var arg på dig, och jag ville inte skrika på dig där och då framför alla. Var så arg så jag nästan hatade dig. Ville inte vara i din närhet, och ville inte heller ha din närhet. Tänker inte be om ursäkt för denna kväll. Blir fortfarande arg när jag tänker tillbaks till det.

"Jag förstår bara inte varför hon blir irriterad som in i helvete över saker som jag gör, hur små och obetydelsefulla de än är, och varför hon inte ger mig en chans att inte göra så mer, istället för att gå /allrage direkt. Jag förstår inte."
Här har du nog rätt dock. Lät dig aldrig förklara, och det ber jag om ursäkt för. Jag ska lära mig det till nästa förhållande. Klart du förtjänade en chans.


Den senaste tiden har jag bara känt ångest när jag tänkt tillbaks på oss. Ångest och ilska. Misdirected anger säkert. Det är väl mig själv jag är arg på egentligen. Som fucked it all up. Och jag är säkert taskig som tar upp allt det här, men det är du som väljer att läsa det.
Och du kan vara lugn, det är knappt någon som läser denna blogg, så du behöver inte skämmas över det du skrivit, och det jag skriver om dig.
Det är bara du och jag här. Och tomheten emellan oss.