I really fucked it up this time, didn't I my dear?

Gud, det känns så krystat varenda gång vi talas vid. Du känner mig inte längre. Jag vet inte ens om du någonsin gjorde det på riktigt. Men det kanske beror på att jag förändrades med dig. Blev till någon annan. Tappade bort mig själv. Och nu när jag återgått till den person jag var innan dig, så känns det som om du inte känner mig alls. För det gör du ju inte. Du känner bara den personen som jag blev. Så jag kan ju inte klandra dig egentligen. Kan bara klandra mig själv.


Jag är nog inte så rättvis mot dig heller, egentligen. Jag förväntar mig att du ska veta vad jag vill och känner, när inte ens jag själv gör det. En del av mig vill att du ska vara min, och jag ska vara din, men en annan del tycker att det är korkat. Att förhållanden är idiotiska, och bara slutar med sorg. Vet inte vilken del som är starkast.


Ni båda har blivit till en person i mina drömmar nu. Emergat. Det började för två månader sen, men slutade efter någon vecka. Nu har det börjat igen. Ni är en och samma människa. Och ni lämnar mig jämt och ständigt. Flörtar med andra. Mitt framför mig. Och det är väl helt befogat egentligen. Ni är inte mina. Tillhör inte mig. Men ont gör det ändå. Vaknar alltid upp med ett tryck över bröstet, och en dundrande ångest.