This is the first thing I thought; this is the last thing that I want

Can't do it. Nope. No can do. Jag fucking kan inte. Jag vill inte ha ett förhållande. Jag vill inte känna mig bunden, och jag vill inte känna mig instängd. Jag vill inte kvävas. Jag är inte redo för ett förhållande. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ens älska mig själv, hur fan ska jag kunna älska någon annan? Oh please don't make me go through this. Det kommer bli samma sak som förra gången. Det kommer alltid vara så. Det kommer alltid bli så.

"Så du är dödskär i honom, men du vill inte ha ett förhållande? Fan så jävla trög i huvudet" sa Amer tidigare idag. Han har rätt, jag vet det. Men jag tror inte jag kan. Jag är livrädd. Så satans jävla rädd. Rädd för commitment, rädd för kärlek, rädd för lycka, rädd för att bli sårad, rädd för att såra, rädd för allting. Och jag drömmer och dagdrömmer om hans ansikte, om att bo tillsammans med honom, om framtiden, om barn, om allting. Och det är farligt. Så jävla livsfarligt. Se hur det gick med A.

Och det är inte ens meningen att jag ska skriva allt det här, för han är min fucking pojkvän, och det är meningen att jag ska prata med honom om allting, inte skriva det i en blogg som jag låst ut honom från. Jag måste prata med honom. Jag kan inte låta bristen på kommunikation förstöra allt igen. Men jag känner mig så jävla töntig och patetisk och löjlig och jobbig, och jag vill inte. Jag vill inte vara en börda. Jag vill inte att han ska tröttna på mig. Jag vill inte att han ska inse att jag är en fucking mess, och att det var ett misstag att ens ge sig in i detta. Vill inte. Vill att han ska tycka att jag är perfekt, vill vara hans favoritperson, vill vara hans Juno. Allt det han kände i början, innan jag förstörde allt.

Vill inte förstöra allt igen.

Det är meningen att jag ska springa till honom, inte ifrån.