Snälla säg inte att allting är slut, när jag ber dig stanna kvar

Det är mycket som är annorlunda denna gång. Mina tankar och känslor är väl detsamma som innan, men jag har lärt mig att hantera dem bättre. Jag vet bättre. Jag vet vilka tankar och känslor som är sanna, och vilka som bör förkastas. Det hjälper. Det hjälper oerhört mycket faktiskt.

Det är skönt att känna att det inte finns något krav på att ses hela tiden. Som om det är obligatoriskt att ses minst en gång i veckan. Det är det inte. Det är skönt att inte behöva kasta omkring en massa "jag älskar dig":n varje morgon och kväll. För då är det lite finare när de väl kommer ut. Och framförallt är det skönt att veta att jag inte behöver känna ett tvång att säga det tillbaks om jag är arg. Att det är okej, att det inte sårar. Det är ingen fråga, det är ett statement.

Jag kollar hela tiden efter de där tecknena. De som hintar om när det är dags att börja dra mig ur. Men jag hittar dem inte. Not quite yet.

Jag tror vi kastade oss in i allting lite för tidigt. Jag var aldrig redo. Det är knappt så jag är redo nu. Ibland stannar jag upp och undrar vad det är meningen att jag ska göra i vissa situationer, om jag ska göra si eller så. Typ som när vi träffas efter ett bra tag. Är det då meningen att jag ska kasta mig i hans famn, kyssa honom, och lyfte på ena benet, som de gör i filmer? Så kommer jag på att det inte är ett sånt förhållande jag är i. Att det inte finns några måsten eller oskrivna regler. Att vi är bättre än bara ett förhållande. Lite mer än så. Att det är lite beneath us faktiskt. Att det är helt jävla okej att vara så som jag är, och att inte ha några krav på mig alls. Det är ett väldigt kravlöst förhållande. Det kanske är det som gör det så bra.

Jag tror att denna enkelheten är det jag behöver. Det är skönt med ett utrymme, och det är skönt att sakna varandra, istället för att känna att man inte vill/orkar träffas. Att inte kväva varandra. Att istället vara varandras bränslen kanske? Jag vet inte. Mina metaforer spårar ur när jag blir trött. Det är så jävla simpelt bara. The attachment och commitment finns ju där, men det är ingen utmattande kärlek som tar massa energi. Ska det vara så här enkelt? Ska det inte vara kämpigt? Är det något som saknas? Är det inte alldeles för bra för att vara sant?

Men sen är vi ju bättre än the average med. Jag är förväntansfull. Jag är spänd på att se hur allting unravels. Det är häftigt. Det är nytt.