I've been pushing for this for so long

Jag hatar den där känslan. Känslan av att ligga bredvid någon, och inte riktigt vara där. Inte närvarande. Man är där, men tankarna är någon helt annanstans.

Anade du aldrig någonting? De kvällarna jag låg med ryggen emot dig, och grät? Var jag så bra på att dölja allting? Eller låtsades du som ingenting, för att du inte kunde hantera det? Nu så här i efterhand vet jag fortfarande inte vad det var jag var så ledsen över.

Jag har lärt mig att lyssna på magkänslan. Att den oftast har rätt. Att när den säger att någonting är fel, så är det troligtvis det. Att det kanske är bäst att ta tag i problemet, och försöka lösa det, innan det går för långt. Innan man inte längre kan rädda det man har ihop.

Det borde slutat bättre. På ett rätt sätt. Inte för att vi inte kunde kommunicera. Så jävla idiotiskt.

Robin sa att vi var ett Beta-test. Att han var en bugg i vårt system. Att efter honom hade vi kanske funkat. 2.0. Och jag kan inte förneka att jag tänkt mycket på det. På hur det hade varit. Om det stämmer. Om vi inte funkade på grund av honom. Om det kanske hade gått rätt till emellan oss, om han var den första istället.

Men jag tänker också att du kanske hade varit anledningen till om jag och han inte funkar nu. För att du fortfarande roam around in my mind. Men det är ju såklart inte ditt fel.

Jag vet inte. Det kanske alltid kommer vara så här. Jag kommer aldrig kunna leva i nuet fullt ut. Jag må bo i nuet, men min post skickas fortfarande till memory lane.