Oh can you tell I haven't slept very well since the last time that we spoke?

Jag svor på att aldrig i hela mitt liv ha ett distansförhållande igen. Just på grund av detta. På grund av osäkerheten som uppstår, när man inte kan finna reassurance i en famn. På grund av att jag trycker bort personen längre och längre bort. På grund av att jag blir motvillig till att ens träffa dig/er när du/ni kommer hem. Men distansen kanske bara är en ursäkt. Kanske inte hade velat ses även om ni bodde hemma. Är inte distansen en skön ursäkt till att inte behöva träffas ofta? Hade aldrig velat ses varje helg. Hade inte orkat.

Jag tror att lösningen för att jag ska tänka klart och komma underfund med vad jag vill varje gång jag tvekar, är att fråga mig själv ja/nej-frågor. Enklare än så blir det inte.

Älskar jag honom? Ja
Vill jag att det ska funka? Ja
Vill jag att det ska ta slut nu? Nej
Vill jag ligga i hans famn nu? Ja
Vill jag höra honom säga att han älskar mig? Ja
Finns det någon annan jag hellre är tillsammans med? Nej
Vill jag ha en framtid tillsammans med honom? Ja
Får han mig att må dåligt nu? Jag vet inte
Kan han få mig att må bättre nu? Jag vet inte
Vill jag må bättre nu? Jag vet inte

Slutsatsen jag själv kan dra är att jag vill det här. Att det ska funka. Men att jag kanske behöver lite avstånd i detta nu. Andas ut lite, och själv få mig att må bra. Lite tid till att reparera mig själv.

Så länge jag är rationell och inte komplicerar till det, så borde det funka. Då borde jag veta vad jag vill. Svårare än så ska det inte vara.