I don't wanna wait another minute; put me out of my misery

Det finns så mycket jag vill fråga. Behöver fråga. Men det vore inte rättvist mot dig. Det vore inte rättvist att be dig tänka efter. De dörrarna är redan stängda. Låsta.

Du var min första. Du kommer alltid vara speciell. Ingen annan kommer någonsin kunna konkurrera med det. Förstår nu att jag har glorifierat dig. Jag tycker fortfarande att du är perfekt. Men hade du varit perfekt så hade det inte tagit slut. Jag kan inte jämföra alla framtida pojkvänner med dig. Det vore inte rättvist mot dem. Men det hade varit så mycket enklare om du inte var så förbannat jävla fin. Definitionen av en god människa. Det gör att alla andra människor bleknar lite i jämförelse. Även om de excellerar på andra sätt. Och jag vet att alla människor är individer. Att det inte går att jämföra er, för att ni är olika slags människor. Men ändå.

Finns två saker du sa, som jag i efterhand blir illa till mods av. Men inser att det är alldeles för sent för att bli upprörd över det. Inte ditt fel ändå. Mitt fel. Som det ofta var.

Läste ditt brev häromdagen. Vi lovade att vi skulle kämpa. Vi sa att vi inte kunde se en framtid utan varandra. Och om du, världens ärligaste och godaste människa, inte kan hålla löften, vem kan då göra det? Hur kan jag då lita på någon annan? Hur kan jag lita på någon annan, om jag inte kan lita på dig?

Och jag vet. Det var inte ditt fel. Och det var inte mitt fel. Det blev som det blev, och det hade inte kunnat gå att förhindra. Vi hade kunnat sakta ner tåget, och dämpat smällen, men smällt hade det gjort ändå. Jag vet.