I'll never let the two of us be friends, does that hurt?

In retrospect förstår jag att det borde hänt tidigare. Alla utkast, alla tankar, och alla känslor tydde på det. Jag borde lyssnat på alla som tyckte jag borde sätta mina känslor i första hand. Men jag ville försöka. Jag ville kämpa. För vadå? Jag vet inte.

Sommaren var vår trial period. Jag sa det. Och jag sa, att tar det slut nu, så tar det slut för gott. Du visste. Och du visste vad det var jag hade problem med. Men ingenting förändrades. Vilket innebär att ingenting hade förändrats. Du kan inte. And that's fine. Det räcker inte med att vilja. Man måste göra det med. Men jag förstår att inte alla kan. Och det spelar nog ingen roll egentligen. Vi visste ju vart det var på väg. Jag tror inte jag hade kunnat göra något annorlunda. Jag sa allt jag kände. Jag sa allt som var fel. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Det fanns inget mer jag kunde säga.

Borde inte ens vara ledsen. Nu kan jag hitta någon som behandlar mig bättre. Som inte sänker mitt självförtroende. Som alltid sätter mig i första hand. Som inte får mig att känna mig vidrig och äcklig när jag har mens, och mår som sämst. Som vet vad han ska säga för att trösta mig. Som ger mig konkreta bevis på att han älskar mig. Bevis som jag kan ta fram när det är som sämst. Jag måste ha bevis. Ord räcker inte till.