What do I do when you won't change your ways?

This is it. Det blir inget mer än det här. Det här är allt som finns kvar, av något som hade potential att hålla för evigt. Jag har tre fantastiska månader att se fram emot. Det kommer inte gå en enda natt utan att jag gråter mig till sömns, och det kommer inte gå en enda morgon utan att jag vaknar upp med svullna ögonlock. This is what I was stupid enough to sign up for. Efter de tre månaderna kommer det bli lättare. Inte lätt, men lättare. Jag kommer vara kapabel till att känna glädje. Till och med glömma bort att det gör ont, stundtals. Men jag kommer få återfall. Då och då kommer smärtan slå till mig med en sån full kraft att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det kommer göra så ont att det enda jag kan förmå mig till att göra, är att ligga i sängen under täcket och försöka kväva all ångest. Och den perioden kommer hålla i sig ett helt år. Och även efter det, kommer det ibland göra ont. När jag minst anar det.

Det blir inte lättare för varje gång. Det gör bara mer ont. Man blir bara tommare för varje gång. Uppgiven. Det funkar inte, och det kommer aldrig funka. Jag kommer aldrig få allt det där jag vill ha. Jag är alldeles för komplex, och ingen människa har tålamod nog att försöka förstå sig på mig. Ingen kanske kan. Det kanske inte ens är deras fel. De kanske har tålamod, de kanske visst vill, men de har kanske inte kapaciteten.

Du vill ändra på dig, du har motivationen, men jag vet inte om du kan. Jag tror inte du har orket. Drivet. Engagemanget. Glöden. Du ger upp när det blir för jobbigt, även om det är för något du vill. Du vill, men du vill aldrig tillräckligt mycket för att kämpa. Du gav upp skolan, två månader in, för att det var jobbigt att ta dig dit. Jag pendlade 4,5h, 3-4 dagar i veckan, i 8 månader, trots att det var kämpigt, och jag ville ge upp. Men jag kämpade, för jag ville försöka mitt yttersta. Du gav upp skolan, två månader in, för att det var jobbigt med läxorna. Jag stannade kvar i skolan, 3-4h varje dag, för att plugga. Jag tror att det är en för stor skillnad.

Jag ville ändra på dig. Vara den personen som gjorde dig till en bättre människa. Vara den som hade en positiv inverkan på ditt liv. Istället blev det tvärtom. Jag kan inte ändra på dig. Du är den du är, och det kommer du alltid vara.

Jag behöver någon som driver mig. Motiverar mig. Får mig att vilja vara mitt bästa, och kämpa mitt yttersta. Jag behöver någon som tar fram den bättre personen i mig. Inte någon som är så stillastående i livet, som inte hjälper mig utvecklas. Det är för fan dags nu. Det är dags för att börja leva. Bygga ett liv. Och för att kunna göra det, behöver jag någon med drömmar och ambitioner. Någon som vill, och någon som kan. Någon som gör. Inte någon som bara pratar. Inte någon som lovar guld och gröna skogar, men bara ger mig ogräs. Någon som känner mig. Någon som är taktfull, någon som tänker ett steg längre.

Och jag är så jävla fucking förbannad, för jag hade en sådan någon. Och jag gav upp honom, för att jag inte var tillräckligt kär. Men hellre spendera livet med någon som är en trygg bas, som man inte är kär i, än med någon man är dödskär i, men som inte kan ge en det man behöver.

Jag trodde du var smart. Smart nog att kunna klura ut facit, utan att jag ska behöva ge dig lösningarna. Smart nog att fucking fatta vad som behöver ändras, för att det ska bli bra. Men som vanligt hade jag fel. Så vansinnigt jävla fel. Det är jobbigt att behöva jobba sig igenom en uträkning. Får man inte facit direkt, så hoppar man över frågan.