I'll love you long after you're gone

Jag vill inte att du ska läsa det jag skriver, för jag vill inte att du ska må dåligt. Att jag lägger all skuld på dig beror på att jag själv behöver känna att jag har gjort allt jag kan. Att den enda som kunde rädda oss var du. Och jag hade inte kunnat påverka någonting. Jag hade inte kunnat få dig att göra något du själv inte ville. För att gå vidare behöver jag känna att jag gav allt jag hade, och inte har något kvar att ge. Att bollen står i ditt hörn, och har gjort det sen länge. Jag anser att du är anledningen till att det inte funkade, men jag kan ha fel. Jag kan säkert skylla ifrån mig. Jag vet att jag inte är felfri. Men jag vill tro att det berodde på dig. I min värld var det du som raserade oss. Men hur det ser ut i verkligheten kan jag inte uttala mig om. Allt jag vet är att det är slut, och även om det kan räddas så kan du ändå inte rädda oss. Jag behöver känna att du inte kan göra någonting åt saken. Jag behöver känna att du inte är smart nog. Bara då kan jag gå vidare. Bara då kan jag förstå att vi inte går att rädda.

Det hjälper att inte läsa din Twitter. Det hjälpte att den enda gången jag relapsade, möttes jag av en massa fuck yous. Det hjälper att du har din blogg låst. Det hjälper att inte veta vad du tänker och känner, för det hade gjort dig mer mänsklig. Det hade gjort det svårare att inte se dig som den känsliga person du faktiskt är. Det gör det enklare för mig att hålla uppe bilden av dig som ett okänsligt svin. Så för det är jag tacksam. Och jag är tacksam för att du fortsätter låsa den så fort du öppnat den. Det blir aldrig en tillräckligt stor dos för att påverka mina känslor då.

Quitting cold turkey works. You should try it too.