It's nothing, I'm just disgusted with the skeletons you sleep with in your closet

Även om jag fortfarande hade haft kvar känslor för dig, så hade det nog inte gått. Äckelheten jag känner går nog inte att bota. Allt jag ser är dig halvliggandes i sängen, runkandes till nån storbystad tjej som tar den i röven. Allt det där jag inte vill vara. Det jag inte är. Jag förlorade nog respekten för dig i samma stund som jag insåg att du inte hade respekterat mina känslor. Du visste vad jag kände.

Jag är varken bitter eller ledsen, längre. Allting känns väldigt matter of factly. Det känns lite trist att det blev så här, men jag inser ju att det var det bästa som kunde hända mig. Jag mår så förbannat bra nu. Jag tycker om mig själv. Jag börjar tycka om min kropp. Jag trivs i mitt eget skinn, och i mitt eget sällskap. Allt det jag inte gjorde med dig. Och nu när jag är hög på mig själv, så vill jag aldrig mer återvända till det jag kände innan. Jag vill inte riskera det. Jag hatar inte mig själv tillräckligt mycket för att genomgå det igen.

Du kan ju omöjligen klandra mig? Jag klandrar inte dig längre. Jag är medveten om att vi båda gjort fel, du lite fler kanske. Men jag håller inga grudges. Jag önskar inte längre att du hade gjort annorlunda, att du hade förstått. Jag är okej med hur det är, och hur det blev.

Jag känner mig väldigt redo för nästa steg i livet nu. Det är synd att du inte kunde keep up, samtidigt som det inte påverkar mig. Med eller utan dig kommer detta hända ändå.