Ofta när jag kör hör jag den där rösten i huvudet. Som säger till mig att svänga av vägen, eller köra över till den andra filen när en stor lastbil kommer. Bara gör det, säger den. Avsluta allt. Slipp allt det som gör ont. Det som är jobbigt. Men det är klart jag inte vill dö. Det är klart jag vill slippa undan allt, men inte på det sättet. Jag tror att det är när sånt här händer, som jag känner att jag behöver leva mest. Jag behöver finnas här, för de personer jag älskar. Det är när de personerna inte längre finns, som jag själv kan försvinna. Men tills dess har jag ett ansvar att finnas där för dem. Stötta. Älska. Hjälpa.

Men jag borde nog inte köra bil. Har inget periferiseende längre. Kan knappt koncentrera mig på vägen, allting blir suddigt efter en stund. Det är som om allting är brusigt. Hela huvudet är fullt utav brus. Ett flimmer. Lite som ett filter, över allting. Samma grej på jobbet. Jag hör att folk pratar, men jag hör inte riktigt vad de säger. Allting kopplas bort.