Jag hade kunnat göra allt för dig. Jag hade ta mig fan kunnat dö för dig. Jag trodde du var mitt säkerhetsnät. Jag trodde att jag kunde räkna med dig. Att du älskade mig. Att du aldrig någonsin skulle såra mig. Att du var min trygghet. Den jag kunde vända mig till när det kändes jobbigt. Att när hela jävla världen vände ryggen till, så skulle du stå där med öppen famn. Jag trodde aldrig att du skulle vara den som utdelade slagen. Jag trodde aldrig att du skulle vara den jag ville bort ifrån. Vända ryggen till. Du var den som sålde mig drömmen om en människa som var störst, bäst, och vackrast. Dum som jag var, trodde jag på dig. Långsamt raserade din fasad. Allt snack om att du ändrats. Inte längre var känslokall. Var en känslig person, med mycket kärlek.
Jag har aldrig sagt eller gjort något som har sårat dig. Jag har aldrig slått dig där det gjort som mest ont. Siktat mig in på dina svagheter och osäkerheter. Jag älskade dig djupt även när du sårade mig som mest. Jag älskade dig igenom allting. Men jag älskade inte mig, för jag trodde inte jag förtjänade bättre. Jag har fucking älskat dig igenom allt. Din lycka har alltid kommit i första hand för mig. Din lycka, och ditt välmående. Även när det påverkat mig själv negativt. Jag ville inget hellre än att du skulle vara lycklig. Det vill jag fortfarande. Men det sista jag vill är att det ska vara med mig. För din lycka sker på min bekostnad. Och jag är värd så jävla mycket bättre än dina slag.
Du får vara arg på mig, du får vara besviken och irriterad, och du får hata mig hur mycket du än vill, men våga inte för en enda jävla sekund påstå att jag inte har älskat dig, för jag kan nog fan garantera dig att ingen har älskat dig så mycket som jag gjort. Ingen annan hade stannat med dig så länge, om de kände så som jag gjorde.
Är det någon som har skäl för att tvivla på den andres kärlek och känslor, så är det ta mig fan jag.
Skicka en kommentar