Now I'm on the outside

Jag drömde om dig för första gången på länge, i nättras.

Jag drömde att vi träffades. Kysstes. Mystes. Låg. Och du missuppfattade allting. Jag sökte närhet, en varm kropp, men du trodde jag ville detsamma som dig. Du trodde jag ville återgå till det som var. Det som tog sönder mig. Du borde vetat bättre.

Dagen efter var jag med M. Hur han kom in i bilden vet jag inte. Kanske för att jag tänkte på honom, istället för A. Du fick reda på det, och blev arg. Kom hem till mig, med ett kontrakt i handen. Iskallt gav du det till mig, och sa till mig att skriva under. På kontraktet stod det att jag inte fick kontakta dig, under några omständigheter, någonsin. Att jag var en dålig person, som bara hade utnyttjat dig. Inte älskade dig, aldrig hade älskat dig. Jag ville säga att du hade fel. Att jag visst hade det, men att du själv var skälet till att jag långsamt slutade. Men för din egen skull höll jag tyst. Jag bara nickade, med tårar brännandes, och skrev under. Gav tillbaks det till dig, och bad om ursäkt för all smärta jag orsakat. Tog på mig all skuld. Sa att jag skulle lämna dig ifred nu. Önskade dig all lycka i livet. Sa hejdå. För alltid.

Jag vet att drömmen betyder någonting. Den är en produkt av mitt dåliga samvete. Men jag la alla korten på bordet igår. Sa som det var. Han vet vad han ger sig in i. Han vet att jag inte kan ge honom det han vill ha. Men han vill ändå försöka. Men jag tror i ärlighetens namn att jag aldrig någonsin kommer vara redo för något seriöst igen. Jag satsade högt, och förlorade allt jag hade. Jag vill inte göra om samma misstag igen. Och jag vill inte såra honom. Vill inte ge en massa hopp. Han förtjänar bättre än mig. Någon mindre komplex. Någon hel. Det är själviskt av mig att vilja försöka. Speciellt när jag vet hur det kommer sluta. Risken hade varit värd att ta, om det bara var jag som hade kunnat bli sårad. Men jag vill inte göra honom ledsen. Jag tycker om honom alltför mycket för det. Så jag vet inte. Kanske är det dumt.