Vi kan lösa våra rubiks kuber av känslor när vi kommer hem

Det är som om jag slits mellan att vara en bra människa, och att bara vara en människa. Jag ansvarar inte för någon annans lycka. We're all grown up. We can take care of ourselves. Och det är ändå inte mitt val att ta. Jag kan inte välja att skona honom från mig, för hans skull. Han vet spelreglerna. Jag har inte lovat mer än jag kan hålla. Jag gör ingenting fel. Jag är inte en dålig människa. Jag är bara så förbannat in i helvetes rädd för att såra en annan människa. Mer än vad jag själv är rädd för att bli sårad. At least in this case. Och jag vill inte backa. Jag vill inte vara feg. Jag vill inte gå miste om en chans till något bra, bara för att jag är rädd. Rädd för att såra, rädd för att bli sårad. Jag vill inte ångra mig i framtiden. Jag vill see it through. Let it play out.

Man måste väl ändå göra det bästa av korten man har? At least wait for the river, before I fold.