Jag kan inte få något fucking gjort när jag får ett jävla breakdown varannan sekund. Gårdagen var nog ett av de jobbigaste dygnen i mitt liv. Var så jävla uppgiven och ledsen och fucking ensam. Besviken för att de som jag hoppades på skulle kunna bära mig inte riktigt orkade. Jag behövde det så mycket just då. Och jag ber aldrig om någonting. Förväntar mig aldrig något. Men gud, vad jag behövde dem igår. Think I'm just better off alone. Inga fler känslomässiga band. Besvikelsen gör alldeles för ont bara. Jag vill inte mer.