Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att jag har människor runtomkring mig, nästan ständigt. Och jag vet att det finns människor som är hos mig, även när de inte är det kroppsligen. Men jag känner mig ändå så förbannat ensam. Med allt jävla ansvar tungt vilandes på mina axlar. Jag kommer cave in för vikten snart. Benen kommer ge vika snart. Jag kommer gå under snart.

Det är väl något jag måste KBT:a bort. Att inte bara veta, utan känna det också.