Maybe I'm a fucking waste, filling up the empty space

I got it. Varför det alltid slutar med att jag loathar de människor jag älskar. Någonting jobbigt händer i mitt liv. Jag säger att jag inte vill prata om det, för att jag inte orkar, trots att jag behöver. Människor jag älskar lämnar mig ifred. Ger mig mitt space. Jag mår dåligt, känner mig ensam och övergiven. Börjar undra varför folk låtsas som ingenting. Blir besviken, ledsen. Vänder mig till någon annan. Knyter an till den. Tar avstånd från den jag älskar, som jag förväntade mig skulle finnas där. Ersätter den. Stänger ut den från mitt liv. Vina. Andreas. Emilia. Madde. Robin. Alla människor som under en period av mitt liv varit det närmsta jag haft.

Att jag dessutom söker fysisk närhet och intimitet istället för tröst och värme, är inte heller det bästa jag kan göra just nu. Hur många gånger har jag inte gett sex istället för att ge tröst? Went in a downwards spiral from there, both times. Nu söker jag istället sex istället för tröst. Så jävla idiotiskt. Värst av allt är väl att jag vet om det med. Det hade varit en sak om det var omedvetet. Men att göra något som man vet är idiotiskt... It's beyond idiocy.

Maybe I'll learn next time.