Orkar på riktigt inte att jag är fucking adresslös fram till 15 februari. Jag har ingen fucking adress. Måste timea varenda jävla hemvisit just to make sure not to run into pappa. 50/50 varje gång jag åker förbi för att hämta posten. Har jag tur har han inte tagit in den, har jag otur har han det. Tänk så kommer det något viktigt? Jag har fortfarande inte fått hem fakturan för Martins bil. Vore ju fantastiskt kul om jag hamnade hos kronofogden.

Byter till dagskift den 7e. Tillfälligt blir det nog. Förlorar 3k OB-tillägg på det. Suck. Dessutom längre väg att åka. Har tankat bilen två gånger på en vecka. Långhult-Skeppshult-Värnamo-Skeppshult-Långhult. Fyfan. Långhult-Skeppshult-Gislaved-Smålandsstenar-Långhult ett par gånger med. Fyfan. Känns som om jag kommer bli ruinerad. Köpa mat på det med. Förstår inte hur jag ska ordna med matlådorna, när jag inte precis kan laga mat ute i ladugården.

Enormt tacksam över att jag ens har ett jobb dock. Har nog skattat uppåt 80k i år. De pengarna går till hjälpen som mamma får nu. De går till de kostnaderna som soc betalar för Henry.

Skolan börjar snart. Fan, hur ska jag hinna plugga när jag är part time worker och part time single mother of one? När jag dessutom inte längre kommer ha fredagarna lediga? När jag har så jävla fucking mycket att organisera? Ordna en kurator till Henry. Ordna en till mig. Ordna kontraktet med lägenheten. Ordna flytthjälp. Ringa soc. Ringa medverkan. Söka hjälp åt mamma. Söka hjälp åt pappa. Känns som om hjärnan kommer explodera av överbelastning. And on top of that måste jag ta itu med Andreas. I just fucking can't deal with all of it.

Jag äter för lite, kör för fort, sover inte tillräckligt. Huvudet bara bultar. Tusentals tankar, tusentals känslor. Så jävla arg. Så dåligt samvete. Känslorna går inte ihop.

Ändå lite roligt. Jag är en hemlös ensamstående mamma. But things will sort out. Things will be fine. That's what they say, and that's what I have to believe. Gör jag inte det så kommer jag gå under. Någon måste vara vuxen i situationen. Någon måste deala med alltihop. Bättre att trycka tillbaks alltihop nu, och vara vuxen och deala med allting tills det lugnar ner sig. Efter det kan jag break down. Jag kan inte ligga i en hög utav ångest på golvet hur mycket jag än vill och behöver just nu, för någon måste ta hand om min bror. Jag har inget jävla val. God I just hope someone's there to soften my fall when time's due. Or else there will be brains on the ground.