Alla vägar jag valt här i livet har nog inte varit så bra. Somewhere along the way gick jag nog vilse. Astray. Circumstances clouded my judgement. Allt hade kunnat vara annorlunda. Istället för det här. I ett parallellt universum är jag lycklig. I ett parallellt universum ligger jag inte på golvet i ett tomt rum med en pappa som hatar mig, och ett hjärta som gör ont. Där har jag åtminstone någon som kramar om mig tills jag somnat. Så trött på att somna ledsen. Känslan av ensamhet på natten är nog den jobbigaste känslan just nu. Knappt hanterbar. Men jag andas fortfarande i alla fall.