Tell me that you'll still recall my name

Jag vill så gärna tro på att jag kommer bli lycklig. Bli en fullt fungerande normal människa. En som klarar av relationer, närhet, och intimitet. Som inte flyr ifrån det jobbiga. Som inte bär på all sorg ensam. Som inte mår dåligt. Jag vill så gärna tro på att jag kan göra en annan människa lycklig. På att jag kommer vara tillräcklig. På att jag kommer vara den viktigaste personen i någon annans liv. Jag vill så gärna. Jag vill inte bara bli lycklig, jag vill göra någon annan lycklig också. Jag vill att någon ska förstå mig. Anstränga sig. Kämpa. Vilja ha en framtid med mig. Jag vill att någon ska kunna ge mig det som jag behöver. Som jag inte riktigt fått. Jag vill, jag vill, jag vill. Men jag måste också vara realistisk. Risken finns att det aldrig blir så. Jag kanske aldrig blir lycklig. Kanske kommer ingen älska mig. Risken finns, och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Hur hanterar jag detta?

Det har visserligen bara gått en dag sen samtalet, men jag upplever inte att det går särskilt bra. Jag inser, och jag förstår, men jag kan inte göra någonting åt saken. Han sa att jag skulle hantera mina känslor, men inte fan sa han hur. Det är som att ge mig en instruktionsbok på ryska, och be mig läsa den. Hur i helvete hanterar jag att jag kanske aldrig kommer bli lycklig? Att jag kommer bli fucking ensam? Can't handle that for shit.