I still need you, I still care about you

Though everything's been said and done
I still feel you, like I'm right beside you
But still no word from you

Idag hade det varit två år. Det känns ju inte lite. Drömde om dig inatt, igen, som alla andra nätter.
Drömde att vi sov tillsammans, du så långt in som möjligt, och jag så långt ut som möjligt. Ingen kroppskontakt. Men när morgonen närmade sig så vaknade jag av att du la armen om min midja och höll om mig. Jag blev klarvaken och förstod ingenting. När du sen vaknade pussade du mig i nacken och betedde dig som om allt var som vanligt, som om vi fortfarande var tillsammans. Du åt frukost medan jag stod bakom dig och kramade dig, så som det brukade vara. När du kysste mig hejdå för att gå till jobbet så såg jag att du hade ändrat förhållande-status från "det är komplicerat" till "i ett förhållande", och jag förstod ingenting. Vi hade ju gjort slut. Varför hålla på så, fram och tillbaka?

Kände mig så förvirrad, och visste inte vad jag skulle göra. Å ena sidan älskade jag dig, och ville att allting skulle gå tillbaks till hur det en gång var. Men å andra sidan skulle vi båda i slutändan bli sårade once again. Vi visste ju att det inte skulle fungera med distansen. I drömmen var jag bara så förtvivlad och ledsen, och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Saknar dig så hemskt, hemskt mycket.
Har de senaste dagarna funderat på hur det hade varit ifall vi träffades nu.
Tror inte det hade gått, för jag hade inte kunnat låta blir att krama dig och pussa på dig. Det hade inte gått.
Så kanske är det bäst om vi bryter kontakten helt, så som du redan verkar ha gjort.
Du verkar må okej. Men jag vet ju inte, eftersom du inte pratar med mig. Jag kan ju bara anta.
Men om du mår bra och är glad, så borde jag väl vara glad för din skull.
Du förtjänar att vara glad och lycklig, och må bra. Du förtjänar det bästa möjliga.
Om du mår bättre utan mig i ditt liv så får jag väl finna mig själv i det. Jag får väl helt enkelt acceptera det, för din skull.
Men ont gör det.